Snart ett tredjedels år
Eller heter det en tredjedels år? En tredjedel men ett år... Ajja.
Men ja, det är den tiden som passerat sen jag skapade denna blogg. Då hade jag precis genomlidit en nyårsafton, den första utan min älskade T. Jag var på den absoluta nollpunkten på lycklighetsskalan. Jag bodde hemma hos min mamma och vovve. Jag hade fortfarande kvar min/vår lägenhet i Lund men bodde inte där, klarade inte av att vara där annat än i korta episoder för att packa. Jag klarade inte av att se alla tomrum där T's saker varit. I Lund ville jag inte heller gärna vara ifall vi skulle springa på varandra. Jag sprang på lägenhetsvisningar stup i ett och hittade till slut en jag ville ha. Höll tummar och tår att den som var före mig i kön, jag var tvåa, skulle tacka nej. Vilket den gjorde! Lägenheten blev min och flyttdatum från Lund bestämdes. Bara att veta ett datum att få lämna kändes oerhört befriande. Det blev pack-maraton om helgerna och även vissa kvällar efter jobbet. Fick fin hjälp av familj och vänner. Jag trodde att jag skulle känna vemod när jag för sista gången låste dörren till lägenheten i Lund, att det skulle vara svårt... Men jag bara stängde, låste, gick ut, ringde på hos hyresvärdarna och lämnade in nycklarna, hoppade in i E's bil och for. Lättnad, lättnad, lättnad. Vidare till en annan stad, en annan lägenhet, en annan framtid och ett annat liv. In med grejerna i nya lägenheten och sen...
...hände inte så mycket mer på ett tag. Jag orkade inte. Jag var helt slutkörd. Separationen. Ovissheten. Flyttstressen. En ny sorts sorg kom över mig. Den definitiva. Fick ett kort mail från T i februari där han skrev att han bestämt sig för att leva själv. Inget mer. Ingen förklaring. Ingenting. Ett litet hopp hade funnits inom mig hela den här tiden, från den 17 november då han flyttade, till den 1 februari då han skrev dessa rader. Nu var det som att sorgeprocessen började om igen. I februari var vi på Gekås i Ullared med jobbet och jag storhandlade inredning till nya lägenheten. Och i slutet på februari/början på mars åkte jag och G (ett syskonbarn till mig) till London för att hälsa på K (hans bror). Det var så fantastiskt att få komma iväg så. Känna att livet faktiskt fortsätter. Göra saker utan T. Det blev verkligen ett lyft för mig och jag kände först då att jag var redo för min nya lägenhet. Innan dess var jag helt enkelt inte redo. Det fungerade helt okej att bo hos mamma och då kände jag ingen anledning till att stressa fram något. Jag ville inte ta med mig någon mer ledsenhet dit än nödvändigt. Men då kände jag mig redo. Så en månad efter att lägenheten blev min flyttade jag in och nu har det gått ytterligare en månad och livet leker...
...kanske inte riktigt än, men hoppet om att det en dag kommer leka igen har återvänt. Här ser fortfarande nyinflyttat ut. Jag hade inte så mycket möbler med mig hit och tänker inte stressa med att köpa det heller, jag vill ta en sak i taget och bara köpa sådant jag verkligen gillar och att det blir en genomtänkt inredning här. Det kommer att bli mitt livsprojekt, just nu i alla fall, och det är ju främst det jag kommer att blogga om. Att skriva av mig om mitt och T's uppbrott har inte blivit lika viktigt som jag trott, eller så har jag bara inte orkat ta tag i tankarna och känslorna så pass att jag vågat sätta dem på pränt. Som att det inte blir verkligt förrän det står skrivet i text, svart på vitt. Det kommer säkert komma lite sådana inlägg också, men fokus kommer vara på inredning. Det är ett intresse som växt sig starkare och starkare och vad passar inte bättre nu om inte att ta tillvara på sina egna intressen? Och då menar jag inte bara inredningsintresset...
...utan jag har också intresse för kläder, träning... De börjar sakta men säkert också att återvända och jag börjar faktiskt känna mig lite...pepp? Nästan så att jag inte vågar skriva det, tänk om jag jinxar det liksom? Som att sorgen kommer komma ifatt mig o slå mig i ansiktet typ "trodde du att du skulle slippa fler tårar nu så trodde du fel". Men måste ju våga leva lite också. Och vissa dagar kommer det ifatt en också. Då sitter man och bölar en timme. Försöker tillåta mig. Men sen tar jag mig i hampan och går vidare med livet. Tills nästa gråt-stund. Och nu ger jag mig verkligen på att jinxa saker här, men nog har ett nytt intresse hos mig vaknat på sista tiden... Och det är ett intresse för en kille. Och eftersom jag skrev att det var ett nytt sådant så är det alltså inte längre T som är huvudpersonen för detta. Men mer än så är det inte just nu. Jag vet inte om jag är redo än... Då hade det väl inte varit så svårt att skriva att det inte längre är T som får mitt hjärta att bulta? Dessutom är jag helt flört- och dejthandikappad. Hur har man lyckats ha 4 förhållanden utan att dejta eller flörta? Hade behövt de skillsen nu...
Har även hunnit fira första födelsedagen utan T. Blev bjuden på musikal, Rock of Ages, av min fina vän E.Jag som är gammal rock chick var ju som ett barn på julafton! Det blev även påsk och det kändes som den passerade på några timmar? Innan har ju firandet pågått i dagar. Med min familj, med T's familj osv osv osv. Så skrev faktiskt upp mig på att jobba på annandagen. Det är något som blivit väldigt påtagligt dock, att det känns som hela ens värld har blivit så liten? Hela hans familj, hans vänner... De finns ju inte i mitt liv längre. Tyvärr inte min älskade vän H heller... Det var via henne som jag och T träffades och nu verkar jag ha förlorat henne till honom och just nu gör det mer ont än att ha forlorat T... Han fanns i mitt liv under några år, hon har funnits där i 17 år. Jag hoppas verkligen att det är en relation som kommer kunna läkas och återupptas, jag hoppas det av hela mitt hjärta. Dessutom har min vän A fått sin bebis (som jag nämnde i Nyårslistan) och jag har även fått reda på att en kollega samt en annan kär vän, L, väntar barn, och nästan samtidigt! Så nog finns det att se fram emot i år ändå.
Detta var en liten summering av årets första månader, en liten lägesrapport. Tråkigt inlägg utan bilder men har inte styr på alla grejer än. Laddaren till kameran är tydligen nerpackad på något "smart" ställe, min hårddisk är forlorad någonstans hos min mamma och min mobil har fullt lagringsutrymme så kan inte ta några nya foton... Ska dock åtgärda detta snarast för det är väldigt svårt att blogga om inredning utan att ta och lägga ut bilder... Var svårare att mobilblogga än vad jag väntat mig. Dels tog min surf slut hela tiden, och dels verkade inte appen fungera till fullo, är väl så när man går mot strömmen och använder Android...
Nu är jag i alla fall på G, äntligen! Det verkligen kliar i mina fingrar att få ge mig in i inredningens vackra värld! Ska bli bättre på att uppdatera mitt insta-konto också! @frokengokendesign, kika gärna in där!
Kram <3
/Johanna.
